Gothamkommunens mörke riddare

Obs! Denna post kommer innehålla spoilers för ”The Dark Knight Rises”.

Hela denna smutskastningskör, som ordningspartiet under sina blodsorgier aldrig försummat att uppstämma mot sina blodsoffer, bevisar bara att dagens bourgeoisi anser sig som den rättmätige efterträdaren till den forne feodalherren, som ansåg varje vapen i sin egen hand vara berättigat gentemot plebejen, medan varje slags vapen i plebejens hand på förhand utgjorde en förbrytelse.

Sista delen i Christopher Nolans Batmanepos är en film i takt med sin tid. Den vidrör teman som finanskris, energikris, sociala konflikter, det militärindustriella komplexet, det fängelseindustriella komplexet, terrorism och urban krigföring. Komplicerade finansiella manövrer och teknik för att ersätta fossila bränslen är viktiga för handlingen. Vissa har dragit paralleller till Occupy Wall Street, en jämförelse som kan vara långsökt med tanke på att manus bör ha varit färdigt redan innan Wall Street ockuperades, men en jämförelse som ändå säger något om filmen.

För de som lärt sin Batman-mythos av filmerna har Bane varit den tyste mentalt efterblivne muskelknutten i den fåniga Batman & Robin från 1997. I The Dark Knight Rises framstår Bane istället som en fysiskt, retoriskt och intellektuellt överväldigande naturkraft, en karaktär som bokstavligt fått stiga från mörkret mot ljuset. Och det är Banes kultiverade Sean Connery- stämma som låter som ett eko av Occupy-rörelsen och Anonymous.

I bröderna Nolans film är nämligen revolutionärerna skurkarna. När skoputsare, vaktmästare och varubud stormar Gothambörsen och skjuter ihjäl aktiemäklare är det inte ett exempel på rättfärdig vrede utan enbart en del av Banes diaboliska plan. The Dark Knight Rises inordnar sig i en lång tradition av borgerliga antirevolutionära fantasier. Bane är den senaste i raden av bombkastande anarkister som G.K. Chesterton pastischerande i The Man Who Was Thursday. Enda skillnaden är att hans klotbomb mäter sin sprängkraft i megaton.

Skildringen av den autonoma zon som Bane upprättar i Gotham City påminner om  propagandan mot Pariskommunen. Revolutionärerna är beväpnade brottslingar. Folkdomstolarna är farser regisserade av en galning.

Because sure enough, the dreadful working class hordes dressed in sinister motley casual-wear—hoodies and the sorta thing—are manipulated by Bane to take back their city. So the first thing they do is buckle down to releasing all the violent psychopathological criminals in the prison—that’s the first thing protesters always do, it’s Step One in the Social Justice Playbook. Then they go around looting violently and attacking women in fur coats.

I en scen får vi ett åskådliggörande av begreppet dubbelmakt när två konkurrerande våldsapparater drabbar samman, Banes kommunarder mot Gordons poliser. Samtidigt som polisen i Anaheim skjuter ihjäl en ung man och slår ner protester med tårgas och gummikulor, samtidigt som SWAT-team stormar aktivisters hem i Seattle, får vi i biosalongen lära oss att polisen är det enda som står mellan oss och fullständigt blodigt kaos.

Naturligtvis är Banes vänsterpopulistiska retorik inte på allvar (se återigen Chesterton!). I hemlighet agerar han på uppdrag av det nihilistiska Skuggförbundet (”Det polisfärgade bourgeoisförståndet föreställer sig naturligtvis Internationella Arbetarassociationen som en slags hemlig sammansvärjning” etc). Han är till och med allierad med den onde kapitalisten Daggett. Revolutionärerna som i hemlighet samarbetar med delar av härskarklassen påminner om nazismens judebolsjeviker eller ultrahögerns konspirationsteorier à la John Birch Society.

Häri ligger väl anledningen till att även mainstreammedias filmkritiker uppmärksammat filmens politiska innehåll. Nolans film är inte bara antisocialistisk, den är antiliberal, inte bara motståndare till 1871 utan också till 1789. Att James Gordon i filmens coda citerar A Tale of Two Cities är ingen slump. Detta är inte Hollywoods vanliga mysliberalism.

Det finns gott om Hollywoodfilmer där onda kapitalister besegras av rättrådiga hjältar. Det beror inte, som den amerikanska tokhögern ibland hävdar, på att Hollywoodproducenterna är antikapitalistiska. Tvärtom. Hollywoodfilmen erbjuder ideologiska fantasier där den onde Mr Potter kan besegras av den gode George Bailey. Ingen systemförändring krävs. Den individualpsykologiskt betingade ondskan kan nedkämpas och den moraliska ordningen återställas. Hollywoodproducenterna har läst sin Frederic Jameson.

Men i The Dark Knight Rises står inte huvudmotsättningen mellan den girige Daggett och den ansvarsfulle Wayne. Daggett säljer själv repet som han hängs med. Den verkliga kampen står mellan Bane och Batman.  Det är l’ancien régimes maskerade förkämpe mot de 99 procenten.

Superhjältegenrens underström av fascistisk ideologi är en gammal sanning som ingen kunnat ignorera sedan Alan Moores Watchmen. Batman är idealtypen, en maskerad miljardär som spöar på betydligt fattigare brottslingar för att tygla sina inre demoner, istället för att t ex angripa det socioekonomiska system som skapar brottslighet.

För bröderna Nolan är Batman ”the Dark Knight”, inte ”the Caped Crusader” eller ”the World’s Greatest Detective”. Detta är av betydelse. Deras Batman är en figur från feodalismen. När klanen Waynes Gotham hotas måste seigneur Bruce återvända från sitt gods där han pysslas om av sin butler, ta på sin rustning och bekämpa den upproriska pöbeln.

Bruce Wayne är den reaktionära fantasins entreprenör. Han gör inte affärer för profits skull utan för att bygga barnhem, finansiera förnyelsebar energi och utöka sin rustkammare.

Det är hans aristokratiska rätt och skyldighet att agera domare, jury och bödel. Revolutionens folkdomstolar framställs som ett Kafkaartat spektakel. Batman å andra sidan behöver inte bevärdiga sig med några domstolar för att utmäta straff.

Filmens centrala budskap är: ”Det är fel att göra uppror. Lita istället på goda poliser, filantropiska miljardärer och en fascistisk vigilant.”

Flera vänsterskribenter har menat att The Dark Knight Rises är en dålig film. Jag håller inte med dem. Det är en skickligt gjord film, förföriskt underhållande. Det är också en politiskt mycket problematisk film. Och det är en film som avslöjar saker om samtidens ideologi.