Vem är nörd: runda två

Den här bloggen inleddes med ett inlägg om vem som får definiera sig som nörd, en diskussion som åter kommit på tapeten i nördbloggosfären. Det hela började med att Joe Peacock postade ett inlägg på CNN:s nördblogg om där han hävdade att det inom nördkulturen finns en växande frustration med ”pretty girls pretending to be geeks for attention […] wearing skimpy outfits simply to get a bunch of gawking geeks’ heads to turn, just to satisfy their hollow egos.”

De som Peacock stört sig på är alltså snygga kvinnor som ägnar sig åt cosplay på nördkonvent. Peacock kallar dessa för ”6 of 9”. Hans teori är att de i verkligheten är ”sexor”, men att de i sina dräkter omgivna av nördar blir ”nior”. Redan här vill jag hejda honom och påpeka att vanan att referera till kvinnor som nummer på en utseendegraderad skala i sig är sexistisk. Då hjälper det inte att lägga in en brasklapp om att en faktiskt känner massa jättevackra kvinnor som är ”riktiga nördar”. Men detta är knappast det värsta. Peakcock skriver:

They’re poachers. They’re a pox on our culture. As a guy, I find it repugnant that, due to my interests in comic books, sci-fi, fantasy and role playing games, video games and toys, I am supposed to feel honored that a pretty girl is in my presence. It’s insulting.

Det är oklart om Joe Peacock även stör sig på denna cosplayer

Detta är det mest problematiska i inlägget. Som John Scalzi, ordförande i Science Fiction and Fantasy Writers of America, påpekat så utgår Peacock från att kvinnors cosplayande handlar om honom. Han hade kunnat kritisera hur företag som deltar på konvent rekryterar kvinnor baserat på deras utseende istället för deras intressen och kunskaper. Det gjorde han inte. Han spydde sin galla över tjejer som enligt hans tolkning är nördar på riktigt. 

Inlägget är typiskt för debatten om vem som är nörd på riktigt. Att intressera sig för cosplay anses t ex inte i sig vara meriterande. Det finns en hierarki mellan nördintressen där kvinnligt kodade områden nedvärderas eller ignoreras. Det är ingen slump att memen heter ”Idiot Nerd Girl” och inte ”Idiot Nerd Boy”.

Geneviere Dempre skriver om den dubbelbestraffning som drabbar kvinnor som vill vara en del av nördkulturen:

to be visible at all in geek culture, women often have to be conventionally attractive and comfortable playing the role of eye candy. Women who aren’t are generally ignored at best, and harassedfat shamed, mocked, and disdained at worst. These same women who are being derided and dismissed as attention whores and poachers would be all but invisible if they distanced themselves from their sexuality.

Lösningen är egentligen inte att Joe Peacock och andra snubbar ska acceptera snygga kvinnliga cosplayers. Lösningen är att vi börjar erkänna att det inte är upp till män att fungera som någon sorts grindvakter för nördkulturen, med rätten att tala om vilka som tillhör oss och vilka som står utanför.

(Joe Peacock skrev ett ganska dåligt svar på den kritik han fått. I detta lyckas han bland annat att ifrågasätta existensen av asexuella, något som jag som självidentifierande asexuell tar ganska illa upp av. Grattis Peacock till att fortsätta framstå som en douchebag.)

Gothamkommunens mörke riddare

Obs! Denna post kommer innehålla spoilers för ”The Dark Knight Rises”.

Hela denna smutskastningskör, som ordningspartiet under sina blodsorgier aldrig försummat att uppstämma mot sina blodsoffer, bevisar bara att dagens bourgeoisi anser sig som den rättmätige efterträdaren till den forne feodalherren, som ansåg varje vapen i sin egen hand vara berättigat gentemot plebejen, medan varje slags vapen i plebejens hand på förhand utgjorde en förbrytelse.

Sista delen i Christopher Nolans Batmanepos är en film i takt med sin tid. Den vidrör teman som finanskris, energikris, sociala konflikter, det militärindustriella komplexet, det fängelseindustriella komplexet, terrorism och urban krigföring. Komplicerade finansiella manövrer och teknik för att ersätta fossila bränslen är viktiga för handlingen. Vissa har dragit paralleller till Occupy Wall Street, en jämförelse som kan vara långsökt med tanke på att manus bör ha varit färdigt redan innan Wall Street ockuperades, men en jämförelse som ändå säger något om filmen.

För de som lärt sin Batman-mythos av filmerna har Bane varit den tyste mentalt efterblivne muskelknutten i den fåniga Batman & Robin från 1997. I The Dark Knight Rises framstår Bane istället som en fysiskt, retoriskt och intellektuellt överväldigande naturkraft, en karaktär som bokstavligt fått stiga från mörkret mot ljuset. Och det är Banes kultiverade Sean Connery- stämma som låter som ett eko av Occupy-rörelsen och Anonymous.

I bröderna Nolans film är nämligen revolutionärerna skurkarna. När skoputsare, vaktmästare och varubud stormar Gothambörsen och skjuter ihjäl aktiemäklare är det inte ett exempel på rättfärdig vrede utan enbart en del av Banes diaboliska plan. The Dark Knight Rises inordnar sig i en lång tradition av borgerliga antirevolutionära fantasier. Bane är den senaste i raden av bombkastande anarkister som G.K. Chesterton pastischerande i The Man Who Was Thursday. Enda skillnaden är att hans klotbomb mäter sin sprängkraft i megaton.

Skildringen av den autonoma zon som Bane upprättar i Gotham City påminner om  propagandan mot Pariskommunen. Revolutionärerna är beväpnade brottslingar. Folkdomstolarna är farser regisserade av en galning.

Because sure enough, the dreadful working class hordes dressed in sinister motley casual-wear—hoodies and the sorta thing—are manipulated by Bane to take back their city. So the first thing they do is buckle down to releasing all the violent psychopathological criminals in the prison—that’s the first thing protesters always do, it’s Step One in the Social Justice Playbook. Then they go around looting violently and attacking women in fur coats.

I en scen får vi ett åskådliggörande av begreppet dubbelmakt när två konkurrerande våldsapparater drabbar samman, Banes kommunarder mot Gordons poliser. Samtidigt som polisen i Anaheim skjuter ihjäl en ung man och slår ner protester med tårgas och gummikulor, samtidigt som SWAT-team stormar aktivisters hem i Seattle, får vi i biosalongen lära oss att polisen är det enda som står mellan oss och fullständigt blodigt kaos.

Naturligtvis är Banes vänsterpopulistiska retorik inte på allvar (se återigen Chesterton!). I hemlighet agerar han på uppdrag av det nihilistiska Skuggförbundet (”Det polisfärgade bourgeoisförståndet föreställer sig naturligtvis Internationella Arbetarassociationen som en slags hemlig sammansvärjning” etc). Han är till och med allierad med den onde kapitalisten Daggett. Revolutionärerna som i hemlighet samarbetar med delar av härskarklassen påminner om nazismens judebolsjeviker eller ultrahögerns konspirationsteorier à la John Birch Society.

Häri ligger väl anledningen till att även mainstreammedias filmkritiker uppmärksammat filmens politiska innehåll. Nolans film är inte bara antisocialistisk, den är antiliberal, inte bara motståndare till 1871 utan också till 1789. Att James Gordon i filmens coda citerar A Tale of Two Cities är ingen slump. Detta är inte Hollywoods vanliga mysliberalism.

Det finns gott om Hollywoodfilmer där onda kapitalister besegras av rättrådiga hjältar. Det beror inte, som den amerikanska tokhögern ibland hävdar, på att Hollywoodproducenterna är antikapitalistiska. Tvärtom. Hollywoodfilmen erbjuder ideologiska fantasier där den onde Mr Potter kan besegras av den gode George Bailey. Ingen systemförändring krävs. Den individualpsykologiskt betingade ondskan kan nedkämpas och den moraliska ordningen återställas. Hollywoodproducenterna har läst sin Frederic Jameson.

Men i The Dark Knight Rises står inte huvudmotsättningen mellan den girige Daggett och den ansvarsfulle Wayne. Daggett säljer själv repet som han hängs med. Den verkliga kampen står mellan Bane och Batman.  Det är l’ancien régimes maskerade förkämpe mot de 99 procenten.

Superhjältegenrens underström av fascistisk ideologi är en gammal sanning som ingen kunnat ignorera sedan Alan Moores Watchmen. Batman är idealtypen, en maskerad miljardär som spöar på betydligt fattigare brottslingar för att tygla sina inre demoner, istället för att t ex angripa det socioekonomiska system som skapar brottslighet.

För bröderna Nolan är Batman ”the Dark Knight”, inte ”the Caped Crusader” eller ”the World’s Greatest Detective”. Detta är av betydelse. Deras Batman är en figur från feodalismen. När klanen Waynes Gotham hotas måste seigneur Bruce återvända från sitt gods där han pysslas om av sin butler, ta på sin rustning och bekämpa den upproriska pöbeln.

Bruce Wayne är den reaktionära fantasins entreprenör. Han gör inte affärer för profits skull utan för att bygga barnhem, finansiera förnyelsebar energi och utöka sin rustkammare.

Det är hans aristokratiska rätt och skyldighet att agera domare, jury och bödel. Revolutionens folkdomstolar framställs som ett Kafkaartat spektakel. Batman å andra sidan behöver inte bevärdiga sig med några domstolar för att utmäta straff.

Filmens centrala budskap är: ”Det är fel att göra uppror. Lita istället på goda poliser, filantropiska miljardärer och en fascistisk vigilant.”

Flera vänsterskribenter har menat att The Dark Knight Rises är en dålig film. Jag håller inte med dem. Det är en skickligt gjord film, förföriskt underhållande. Det är också en politiskt mycket problematisk film. Och det är en film som avslöjar saker om samtidens ideologi.

Antiimperialistiskt självförsvar

Jet Lis Fearless från 2006 börjar med tre magnifika fightingscener där huvudpersonen, Mízōngyì-mästaren Huo Yuanjia, i tur och ordning besegrar en brittisk boxare, en belgisk pikenerare och en spansk fäktare. Innan Huo möter sin sista utmanare, japanen Tanaka, ser han tillbaks på sitt liv och en serie flashbacks berättar historien om hur han hamnade i denna kampsportsarena i Shanghai 1910 som försvarare av den kinesiska Kung fu-traditionen.

Huo Yuanjias barndom präglades av svår astma och enorm envishet. Trots sin sjukdom så blir han en framstående Kung fu-utövare och lokal kändis. Genom personliga prövningar tvingas han lära sig att Kung fu inte ska användas för att vinna ära och berömmelse utan för att skydda de försvarslösa och utveckla sig själv, en mycket klassisk tematik i kampsportsfilmen.

Fearless finns emellertid också en politisk dimension. Tidigt i filmen förklarar Huo för sin intellektuelle vän Nong Jinsun att han inte bryr sig om den ”nationella frågan” och att han bara är en slagskämpe som inte vill ha med politik att göra. När han återvänder till kampsportsvärlden efter att ha funnit upplysningen så har han också med sig en ny patriotisk känsla.

Efter att ”Rättfärdighetens och Harmonins knytnävar” besegrats av imperialistmakterna 1901 spreds en bild av Kina som ”Asiens svaga man”. För att försvara sina landsmäns ära utmanar Huo den amerikanske brottaren Hercules O’Brien.

Efter att han besegrat O’Brien så blir Huo Yuanjia en symbol för Kinas styrka och stolthet. De utländska affärsmännen i Shanghai beslutar att låta fyra av sina landsmän utmana Huo på en och samma gång, i hopp om att han ska besegras och att den nationella stolthet han skapat ska kväsas. Filmen återvänder till kampsportsarenan i Shanghai.

Vissa västerländska recensenter förvånades av det politiska temat i Fearless, några amerikaner gick så långt som att kalla den ”xenofob”. Men mixen av antiimperialism och kung fu är knappast unik för Fearless. Redan 1991 gjorde Jet Li rollen som läkaren, Hung Gar-mästaren och folkhjälten Wong Fei-hung. I Once Upon a Time in China-filmserien skildras Wong som en antiimperialistisk kämpe under Qing-dynastins sista dagar.

I Legend of the Drunken Master måste en ung Wong Fei-hung, här spelad av Jackie Chan, bland annat rädda kinesiska kulturella artefakter från den onde brittiske konsuln.

Handlingen i Ip Man I och II är uppbyggd på ett sätt som liknar Fearless. Donnie Yen som titelrollen, Wing Chun-mästaren Ip Man, måste här besegra japanska karatekas under Japans ockupation av Foshan och sedan en brittisk boxare i Hongkong. Verklighetens Ip Man skulle senare träna kung fu-filmens största stjärna, Bruce Lee.

Bruce Lee möter Chuck Norris i ”The Way of the Dragon”

Lee var fullt medveten om filmernas ideologiska kraft. När han planerade The Way of the Dragon sa han till sin mor: ” I’m an Oriental person, therefore, I have to defeat all the whites in the film.” Lees filmer kom ut under brinnande krig i Indokina och många såg honom som en symbol för de östasiatiska folkens kamp mot de vita ockupanterna.

Vijay Prashad jämför i artikeln ”Bruce Lee and the Anti-imperialism of Kung Fu” (positions: east asia cultures critique, Volume 11, Number 1, Spring 2003) Lees karaktärer med 70-talets andra stora actionhjälte, James Bond. Medan överklassagenten Bond, ett villigt instrument för den anglosaxiska imperialismen, får hjälp av det militärindustriella komplexet (representerat av Q och hans prylar) förlitar sig Lees karaktärer helt på sin egen styrka, disciplin och skicklighet.

Som Prashad visar i sin artikel var Bruce Lee inte bara en inspiration för människor i Asien. I Kung fu-filmerna mötte unga afroamerikaner en värld där icke-vita protagonister tilläts besegra vita förtryckare. Under 70- och 80-talet blev kampsportsteman ett viktigt inslag i filmer som producerades för en i huvudsak svart publik, t ex The Last Dragon. Kung Fu-filmerna inspirerade breakdancens grundare och samplades i hiphopinspelningar. Kung fu-tematik har fortsatt att spela en viktig roll för hiphop-grupper som dead prez och Wu-Tang Clan (döpta efter Gordon Lius Shaolin and Wu Tang).


Den som förminskar Kung fu-filmernas budskap till att handla om kinesisk chauvinism eller xenofobi har varken förstått dess historiska och politiska kontext eller hur det kunnat inspirera människor över hela världen.

I början av den episka propagandafilmen The Founding of a Party konstaterar en ung Mao Tse-tung att han inte längre tror att Kina kan räddas av starka kroppar: ”With a weak country and inept Peiyang government, able bodies are useless. Guns and cannons against bows and arrows, the outcome is obvious.”

I verkligheten var det inte Kung funs hemliga sällskap som återupprättade Kinas nationella frihet utan de kinesiska massorna i Fjärde maj-rörelsen, Goumintang och Kinas Kommunistiska Parti. Det förtar inte det faktum att berättelserna om Kung fu-mästarna varit ett viktigt medel för att återupprätta nationell stolthet i ett land som under ett halvt århundrade gått från kuvad lydstat till en av världens supermakter.

There is a great disturbance in the Force

Ända sedan Baldur’s Gate (1998) har romantik och kärleksrelationer varit ett viktigt inslag i Biowares rollspel. På senare år har företaget blivit känt för att inkludera möjligheter till samkönade relationer i spelserier som Mass Effect och Dragon Age och att vara ett allmänt HBTQ-vänligt företag. När en spelare gnällde över att han blev raggad på av manliga karaktärer i Dragon Age 2 och att företaget därmed ”svek” manliga heterosexuella spelare så var de mycket tydliga i sitt svar:

The romances in the game are not for ”the straight male gamer”. They’re for everyone. We have a lot of fans, many of whom are neither straight nor male, and they deserve no less attention.[…] You can write it off as ”political correctness” if you wish, but the truth is that privilege always lies with the majority. They’re so used to being catered to that they see the lack of catering as an imbalance. They don’t see anything wrong with having things set up to suit them, what’s everyone’s fuss all about? That’s the way it should be, any everyone else should be used to not getting what they want.[…] And the person who says that the only way to please them is to restrict options for others is, if you ask me, the one who deserves it least.

Många spelare har beklagat sig över att Biowares onlinespel Star Wars: The Old Republic inte inkluderat några möjligheter till samkönade romanser. Företagets officiella hållning, att ”[Gay and lesbian] are terms that do not exist in Star Wars”, gjorde många fans besviknaFörra hösten gav Bioware med sig och förklarade att samkönade relationer är en funktion som kommer att implementeras i en framtida uppdatering av spelet.

Det verkar som att några av de högerkristna hatgrupperna i Förenta staterna nyligen fått nys om denna uppdatering och de har startat en kampanj för att dränka Bioware med homofoba klagomål. Biowares ägare Electronic Arts har deklarerat att de inte kommer vika sig för klagomålen. För säkerhets skull finns en motkampanj (skriv på!) där en kan tacka EA för att de valt att göra SWTOR till ett mer inkluderande och ett bättre spel.

För i slutändan är det vad det handlar om. Den högerkristna hatkampanjen talar inte för gamers. Spelare vill ogärna att deras valmöjligheter begränsas, särskilt inte av någon annans religiösa eller moraliska uppfattningar. Ett spel där valet av kön inte begränsar romantiska partners är helt enkelt lite bättre, oavsett vilken sexuell läggning jag som spelare har AFK.